| ||
Om sidanDenna hemsida bygger på mina personliga erfarenheter av vägen tillbaka från utmattningssyndrom. Den gör inte några anspråk på att vara komplett och det finns inte någon koppling till någon vårdgivare eller kommersiella intressen. Lider du av utmattningssyndrom ska du kontakta sjukvården och se till att du får professionell hjälp. Min erfarenhet är att det var svårt att få hjälp med allt från samma håll, men bäst hjälp fick jag från Bragée-kliniken som dock bara tar emot patienter inom Stockholm. Dock saknade jag ett informationsmaterial om vad jag går igenom varför jag tagit initiativ att dela med mig av mina erfarenheter. För att navigera runt på sidan, använd menyn längst upp om du använder en PC och längst upp till vänster på en surfplatta/mobiltelefon.
Om mig och min resa Jag är en man, 38 år gammal. Min utbildningsbakgrund är civilingenjör och jag arbetar till vardags som utvecklingschef. Min resa tillbaka från utmattningssyndrom påbörjades hösten 2015. Jag kom inte riktigt till det stadium där jag nådde den berömda "väggen" den hösten, bara nästan. Min hjärna hjärna varnade mig precis innan genom att stänga av kognitiva funktioner (minne, koncentration) lite titt som tätt under några månader och den konstanta tröttheten var där i perioder 3-4 veckor i sträck, jag hade magproblem, ont i ryggen, var lättirriterad men fungerade vissa dagar nästan helt normalt under tillräckligt många timmar för att arbetet skulle fungera hjälpligt, framförallt när det gällde att leda och hjälpa andra med sådant som jag kunde. Sömnen fungerade dock dåligt och mina närmaste tyckte jag var lite "hängig" men det var framförallt min bästa vän som fick mig att förstå att om jag fortsatte skulle "väggen" vara ett faktum, då skulle jag inte komma upp på flera månader. Det var då jag insåg allvaret, men jag vägrade acceptera och ge upp utan fortsatte utan sjukskrivning (vem skulle annars kunna sköta mitt arbete?). Jag tog dock kontakt med vården och började med stresshantering m.h.a KBT och jag fick rådet att träna. När det var som värst tog jag bara promenader (till och från jobbet) för det var det enda som gick och att gå uppför trapporna gick bara ibland, jag fick då och då en influensaliknande värk, men jag gav mig inte utan pressade mig att gå fortare och senare på våren komma igång med joggingturer. Problemet med en överambitiös person som jag var att jag till slut tränade så hårt att jag var sängliggande dagen efter, men jag tog med datorn till sängen och såg till att det viktigaste fungerade på arbetet, det var det enda jag prioriterade. Barnen fick knappt träffa mig, jag var för ljudkänslig för att vara med dem. Tröttheten och därmed problemen med koncentrationen som kom och gick var det mest påtagliga "problemet", jojo-effekten var påtaglig och jag visste aldrig vilka tider jag skulle känna mig ok, när jag var på arbetsplatsen såg folk oftast mig när jag mådde som bäst och antog väl att jag höll samma tempo hela tiden. Jag tog ut mig när jag hade energi, fick väldigt mycket gjort då och var utslagen mellan varven. Jag har senare lärt mig att detta är ett mycket typiskt beteende bland utmattade och det saktar ner vägen tillbaka. I maj 2016 började jag få avlastning och jag kunde därför gå ner i arbetstid och hjärnan började fungerade mer kontinuerligt några timmar per dag, min träning fungerade bättre och konditionen gick spikrakt uppåt. I juni sprang jag 5 km på 20 minuter (det var också i princip det enda jag gjorde den dagen men jag mådde ändå toppen då). Jag sade upp mig från min dåvarande arbetsplats som ett led i stresshanteringen då jag såg det som enda utvägen för att eliminera de externa stressorer som var kvar och som jag inte kände att jag kunde påverka. P.g.a den reaktion som jag fick ledde dock detta till dålig stämning och därmed mer arbetsrelaterad stress som jag kände att jag inte kunde fly ifrån. Under slutet av sommaren 2016 fick jag därför en tilltagande ångest. Jag hade vid det laget hjärtklappningar när jag kom till arbetsplatsen och var ofta spänd i axlar och rygg vilket ledde till mer värk. Den tilltagande värken ledde under hösten till något som kallas störd smärtmodulering, men jag kunde ändå arbeta fokuserat hela arbetsdagar en period. Jag var dock helt slut på kvällarna och sov dåligt och hela helgerna var jag som en zombie. Jag fick till slut ett bakslag i oktober där tröttheten och värken kom redan efter 2-3 timmar på arbetsplatsen. Jag sökte då till slut rehab-programmet hos Bragée-kliniken för värken och tröttheten. Jag sjukskrev mig också då för första gången (på deltid) då för att kunna vända sjukdomsförloppet innan programmet började. På programmet, som är det bästa som hänt mig, lärde jag mig bl.a att jag tränat för intensivt men inte kontinuerligt, varit dålig på återhämtning mellan varven och inte tillämpat aktivitetsplanering (pacing), medan många andra jag mötte kanske hade svårt att ens komma igång med träning. Jag började då också förstå kopplingarna mellan utmattningssyndrom, ångest och värk och fick nöta in de redskap jag behövde för att snabbt bli bättre igen, efter 3 veckor där var orken tillbaka och värken började att avta. Jag lärde mig mycket om vad som händer i hjärnan men också att lyssna på min kropp när det är nog. Innan, under och efter rehab-programmet har jag ägnat mycket tid åt att läsa på och fördjupa mig om de ämnen som berördes och andra som jag själv anser är relevanta och som jag tror fler kan ha nytta av. Syftet med denna sida är att samla den kunskapen här, för att själv vidmakthålla det jag lärt mig men också för att andra som inte fått samma hjälp från vården ska slippa behöva ta samma omvägar som jag själv.
| ||